Ensam
Kan inte gå och lägga mig.
Ensamheten har barrikerat sig i sängen.
Somnar på soffan.
Drömmer i en grön nyans om världens undergång.
Vaknar till strax innan sju. Svettas.
Går upp borstar tänderna, passar på att ta en dusch.
Det kalla vattnet smeker min kropp. Ser en spindel krypa ut ur ventilationshålet.
Jag har fastnat i spindelns nät. Den lindar in mig i dess klibbiga trådar.
Försöker komma loss.
Kämpar, men förgäves.
Med enorm skicklighet spinner den sin väv runt min nakna kropp.
Nätet värmer.
Jag passar på att njuta av uppmärksamheten.
(Jag är en främling för dig. Var glad för det!)
Strax ska han tömma mig på blod. Spindeln sätter sina små huggtänder i mitt lår.
Det kommer inget blod.
Jag har inget mer att ge av mig själv. Jag är tom.
Jag erbjuder han min hals.
Men han nekar och lämnar mig.
Mitt livs brunn står vidöppen.
Tystnaden tar över
När jag var yngre var metaforerna målande, längre.
Orden fler.
Orden är nu färre.
Det vita får större plats.
Tystnaden tar över
En gammal text
Skrivet för ganska många år sedan nu...
Min själ har nu blivit så svag att den inte längre syns på dagarna.
Men på nätterna lyser den i neongult med dess frånvaro.
Min synd är tatuerad på mitt skin. Inristad av plågoandar.
Jag är fången i min egen döda själ. Jag sträcker fram mina händer. Når inte friheten.
Finner den inte, för den har inget hem. När satt den senast vid ett bord och delade bröd med sin bror.
Natten till den 7569:e dagen i mitt liv satt jag med två vänner och drack.
Pjäsen som utspelades kändes som en patetisk imitation av Molieres Tartuffe. Regissören hade för länge sedan givit upp och lämnat verket i händerna på det uteblivande ödet. (Vår eviga schism kommer och går)
Tjugo blev jag, men inte mamma. Det skulle jag blivit för lika många dagar sedan, som jag nu var år.
Denna synd äter mina inälvor, dricker mitt blod och spottar på min varelse. (Hittar eld och aska i ett ord. Du.) Varje man och kvinna får vad de förtjänar. Man ska sona sitt brott.
Det finns inte så mycket att tilläga om denna vredes tid. För att döva min smärta gjorde jag mig illa.
Det spelade ingen roll längre. (Du säger: Jag känner dig! Jag frågar: Vem är då jag?)
Jag ska leta upp bilder bakom mina ögon.
Klippa ut minnen ur mitt förflutna.
Klistra ihop dem till ett pussel dömt till ofullständighet.
Jag gråter, knycklar ihop papperet och lämnar teatern
Lustigt, eller vad man kan kalla det. Men när jag läser detta så komemr jag ihåg exakt hur jag mådde. Hur jag tänkte, vad jag ville... usch, fy fan
Ångest
Det drabbar mig ibland.
Nu mer sällan.
Men det fanns en tid och plats då ångesten slog till som en våldbenägen äkta man.
Panikångesten vältrar sig i mitt inre.
Morgnar sig, sträcker på sig, flyttar runt mina inälvor.
Gör skavsår i min själ.
Panikångest är någon man lär sig leva med. Man lär sig känna igen varningnar.
Jag kan oftast stoppa paniken innan den blommar ut i all sin prakt.
Nu för tiden känns den värst i benen. Som om jag borde fly, springa därifrån.
Som om det skulle göra allt bättre.
Karl-Astrid i etern
Vad är vackrare än ett vitt oskrivet blad?
Jo, jag vet... en hel massa saker.
Men det är något visst med att sitta med ett helt orört papper framför sig, som bara väntar på att få fyllas med ord.
Ord.
Ord är bra. :)
Det kommer förhoppningsvis bli en hel del ord.